Johan Söderström arbeider med en interesse for prosessbasert maleri, samtidig som han undersøker problemstillinger rundt menneskets eksistensielle ensomhet. I hans egne ord prøver han samtidig som han utforsker det ene “innimellom å formulere noe om det andre.”
«Mina verk utgår från föreställningen om en grundläggande alienation hos människan. Genom att använda måleri, vill jag formulera något runt denna brist, eller längtan, integrerad i vår perception av verkligheten. Jag önskar att utforska om problemställningen kan belysa andra former för social och kulturell främmandegöring. Till exempel vid utveckling av privilegier, klasskillnader, rasism og främlingsfientlighet. Kort sagt, olika typer av avstånd mellan människor.» - Johan Söderström
Verkene er laget med sparkel i rammer av eik. De består av et ca 6 mm tykt lag av sparkel, der de ulike feltene legges ved siden av hverandre, som biter i et puslespill eller en intarsia. Han bruker noen enkle, men klart definerte, metoder for å applisere sparklet i rammene. Prosedyren bringer i betraktning Richard Serras verbliste, som kan forstås som forskjellige måter å påvirke et materiale på.
Disse metodene begrenser bruken av kognitivt kontrollerte prosesser, og gir dermed anledning til å avsløre noe ukjent, som kan bli en del av uttrykket. Sprekkene som oppstår når sparklet tørker integreres i arbeidet. Dette minner om Kintsugi, en japansk kunstform for å reparere sprukket keramikk med gullfarget lakk. Filosofien bak dette er å behandle et objekts historie som en del av det, ved å visualisere skadene i stedet for å skjule dem, og dermed omfavne det ufullkomne og forfalne.
